”Gestalt” – eller figur eller helhet  som det kanske borde heta på svenska – härstammar från tyskan. Gestaltterapi har sina rötter i gestaltpsykologin, existentialismen och psykoanalysen.

Att en människa söker efter mening i sitt liv är den självklara utgångspunkten för vårt arbete. Existentialismens tes, att det inte finns någon mening, kan tyckas svår att förena med en verksamhet som söker och skapar mening. Men det är inte konstigare än att vi, just för att det inte finns någon given mening, blir ansvariga för den mening vi tilldelar livet.

Från första andetaget är barnets värld fylld av relationer, relationer som det är beroende av för sin överlevnad, och andra relationer. Det är i relationen som meningen föds. Det är i relation till sina närmaste som barnet knyter band av tillit. Att känna tillit och att vara intim är kanske det som upplevs som mest meningsfullt av såväl barn som vuxna.

Barnet ägnar huvuddelen av sin tillvaro till att skapa mening ur kaos. Så småningom får barnet en bild av sin egen roll i världen. Var och en av oss har format en sådan bild. I många fall identifierar vi oss med den bilden; ”det här är jag”.

För en del av oss fungerar bilden bra. Den passar väl i det samhälle vi lever och tillfredsställer i tillräcklig grad våra grundläggande behov (mat, värme och närhet). För andra fungerar bilden sämre och vi brottas med teman som delaktighet, mening och intimitet. För åter andra är bilden bara en bild, och nyfikenheten att utforska livet tar överhanden.

Gestaltterapin erbjuder möjligheten att utforska. Syftet är att fördjupa förståelsen för livet så som det är för just dig, en förståelse som ger mening åt det som har varit och kraft att förändra det som är.