Buber, Zen och existentialismen

Tre teoretiska utgångspunkter/influenser som är viktiga inom gestaltterapin

Existentialismen lyfter fram det personliga ansvaret hos var och en av oss och menar att varje val är förknippat med ångest eftersom vi inte säkert kan veta om det för oss närmare vår egen (eller någon annans) död än ett annat val skulle ha gjort. Man kan säga att ansvar innebär att jag är ”skyldig” till de konsekvenser som mitt val för med sig. Det gäller både de konsekvenser jag kan förutse och de konsekvenser jag inte kan förutse.

Ansvar heter på engelska ”responsibility” och kan förstås som ability to respond. Man kan alltså tänka sig att skilja mellan respons (i svenska gestaltsammanhang säger man gärna ”svara an”) och reaktion. I det här sammanhanget kan vi med ’reaktion’ förstå ett beteende (en handling) som inte är medvetet vald utan närmast är ett inlärt reaktionsmönster som aktiveras av något i organismens omgivning (eller fantasi). Reaktioner kommer automatiskt, respons kommer först efter att något har medvetandegjorts och ett val eller beslut har fattats.

Här kan det vara meningsfullt att knyta an till Martin Bubers dialogfilosofi. Buber talar om två sorters möten. Det ena kallar han I – Thou. Med det menar han en form av djup existentiell närvaro där två subjekt möts, var och en öppen för den andre i sin fulla potential. Denna form av möte kontrasterar han mot något han kallar I – it. Sådana möten med världen och andra människor kännetecknas av manipulation; den andre är ett objekt i min uppmärksamhet. Vi kan även behandla oss själva som objekt och i språket återspeglar sig detta på svenska genom att jag (subjekt) kan tala om mig (objekt). När vi beskriver vem vi är för andra så beskriver vi ofta en roll; vad vi har för jobb, hur gamla vi är osv. Då är det i någon mån ett objekt vi beskriver – det är jag som talar om mig. Det objektet (’mig’) kan ha en intrikat och rik historia, med många skrämmande och spännande erfarenheter knutna till sig, många mönster. Och här ser vi likheten med de mönster som finns i begreppet reaktion ovan. Man skulle kunna säga att det är jag som kan ta ansvar och att det är mig som reagerar.

Om vi till detta knyter zenbuddismen så får vi en kraftfull modell för förståelse av några av gestaltterapins grundbegrepp som ser ut såhär: Zenbuddismen, i synnerhet begreppet awareness (ungefär: ”medveten närvaro”), knyter nära an till det Buber talar om som ”ett äkta Jag – Du möte”. Zenbuddismen strävar efter att vi ska avidentifiera oss från vårt upplevelseinnehåll. Ett annat sätt att uttrycka det är, att vi kan komma till insikt om att vi inte är våra mönster, våra minnen, våra känslor eller våra tankar. Vi har dem, men vi är dem inte. Eller att vi inte är våra reaktioner, utan att vi har dem.

En sammanfattande bild ser då ut såhär: