Tre teoretiska utgångspunkter/influenser som är viktiga inom gestaltterapin
Existentialismen lyfter fram det personliga ansvaret hos var och en av oss och menar att varje val är förknippat med ångest eftersom vi inte säkert kan veta om det för oss närmare vår egen (eller någon annans) död än ett annat val skulle ha gjort. Man kan säga att ansvar innebär att jag är ”skyldig” till de konsekvenser som mitt val för med sig. Det gäller både de konsekvenser jag kan förutse och de konsekvenser jag inte kan förutse.
Ansvar heter på engelska ”responsibility”. Det indikerar att ansvar handlar om ”an ability to respond”. Det finns en poäng i att göra en klar distinktion mellan respons (i svenska gestaltsammanhang säger man gärna ”svara an”) och reaktion. Med ’reaktion’ förstår vi ett beteende (en handling) som inte är medvetet vald utan ett inlärt beteende- eller reaktionsmönster som aktiveras av något i organismens omgivning. Reaktioner kommer automatiskt, utan att man behöver göra någon medveten ansträngning. Respons kommer per definition först efter att något har medvetandegjorts, ett val gjorts eller ett beslut fattats.
Även möten mellan människor präglas av dessa två, låt oss kalla dem förhållningssätt. Det ena är en form av medveten närvaro. Det andra har mer karaktären av ett oreflekterat beteende, av att falla tillbaka på gamla vanor. Martin Buber beskriver dessa två sorters möten på följande sätt. Det ena kallar han I – Thou. Med det menar han en form av djup existentiell närvaro där två subjekt möts, var och en öppen för den andre i sin fulla potential. Denna form av möte kontrasterar han mot något han kallar I – it. Sådana möten med världen och andra människor kännetecknas av manipulation; den andre är ett objekt i min uppmärksamhet. Vi kan även behandla oss själva som objekt och i språket återspeglar sig detta på svenska genom att jag (subjekt) kan tala om mig (objekt). När vi beskriver vem vi är för andra så beskriver vi ofta en roll; vad vi har för jobb, hur gamla vi är osv. Då är det i någon mån ett objekt vi beskriver – det är jag som talar om mig. Objektet (’mig’) kan ha en intrikat och rik historia, med många skrämmande och spännande erfarenheter knutna till sig, många mönster. Och här ser vi likheten med de mönster som finns i begreppet reaktion ovan. Man skulle kunna säga att det är jag som kan ta ansvar och att det är mig som reagerar.
Om vi nu lägger till zenbuddismen så får vi en kraftfull modell för förståelse utifrån några av gestaltterapins grundbegrepp som ser ut såhär: Zenbuddismen, i synnerhet begreppet awareness (ungefär: ”medveten närvaro”), knyter nära an till det Buber talar om som ”ett äkta Jag – Du möte”. Zenbuddismen strävar efter att vi ska avidentifiera oss från vårt upplevelseinnehåll. Ett annat sätt att uttrycka det är, att vi kan komma till insikt om att vi inte är våra mönster, våra minnen, våra känslor eller våra tankar. Vi har dem, men vi är dem inte. Eller att vi inte är våra reaktioner, utan att vi har dem. (Gåtan blir då; vem är jag om jag inte är vare sig minna tankar minnen, känslor eller sinnesintryck?)
En sammanfattande bild kan se ut såhär:
