Begreppet ’holon’ myntades av Arthur Koestler 1967 i boken ”The Ghost in the Machine”. Koestler ville belysa varje fenomens dubbla natur. När vi betraktar världen skiljer vi vanligtvis ut en enskildhet. Vi kanske ser en människa och förstår henne då som en individ, bokstavligen som en odelbar helhet. Det gör vi för att vår hjärna är förberedd att tänka i kategorier. Det är först när något inte är som det ska med en individ, som vi börjar fundera på hur hon är sammansatt. Kanske haltar hon. Då lägger vi märke till hennes ben. Kanske har hon en lapp för ena öga och vi lägger märke till detta. Nu blir vi varse att hon är sammansatt av kroppsdelar. Vi kanske till och med inser att en människa inte bara är summan av sina kroppsdelar, utan att den ordning och funktion som dessa har, och hur de förhåller sig till varandra, är avgörande. Då ser vi en människa som ett system och får en djupare förståelse för vad en individ är.

Men en sådan reduktionistisk syn på människan är förstås ofullständig. Det räcker inte med att förstå att en människa består av delar, att hon har en hjärna, ett hjärta, lungor och så vidare. Denna beskrivning leder till en sorts ”ingenting-annat-än-ism” där hennes betydelse förblir dold för oss. Kroppsdelarnas relation till varandra avgör hur individen/helheten framstår och detta hjälper oss att se henne som något mer än bara en hop delar, men det är inte tillräckligt för att vi ska förstå henne. Det är inte förrän hon som en helhet, uppfattas som en del i ett större sammanhang, som meningen uppenbaras. Och då handlar det inte om någon existentiell mening, utan om hennes funktion i det större sammanhanget, om individen som en helhet som samtidigt är en del av ett kollektiv, om individen som ett exempel inom arten Homo Sapiens, om individens ständiga strävan efter att anpassa sig till en föränderlig värld.

En människa är alltså alltså samtidigt en helhet i och för sig själv, och en del i ett större sammanhang. Hon kan lägga sina egna behov och önskemål åt sidan för att bli en del av denna större helhet, som kan vara en familj, en arbetsplats eller ett fotbollslag. I familjen har var och en sin roll. Man har gemensamma måltider, utflykter och planer som alla underkastar sig för att den större helheten ska fungera. Arbetsplatsen har andra regler och normer som individen måste underkasta sig för att produktionen ska fungera.

Familjen ingår i sin tur som en del i ett större system, ett bostadsområde eller en kommun. Och kommunen ingår i ett län som är en del av ett land, och så vidare tills vi har kommit ut till den yttersta helheten, till hela vårt kända universum.

Vi tycks ha utvecklat språket till att i första hand beskriva en helhet eller en nivå i taget. Det verkar fungera sämre för att beskriva hur olika nivåer förhåller sig till varandra. Ta ett professionellt fotbollslag till exempel. Det är ett höggradigt abstrakt fenomen som är helt beroende av att individer (spelare, tränare, sponsorer och publik) följer en rad regler och konventioner och vi talar med lätthet om spelet, om spelarna och om fotbollsturneringar, nästan som de var av naturen givna fenomen. Vi har ofta inte lika lätt att se hur fenomenet ”proffsfotboll” förhåller sig till ett samhälles mer allmänna kulturella verksamhet. Vi kan förstå att en spelare som inte presterar det som förväntas kan bli utbytt. Det är inte lika enkelt att tänka sig att hela fenomenet ”proffsfotboll” kan behöva ersättas av någon annan kulturyttring om den inte lever upp till de förväntningar ett samhälle kan ha. Framför allt kan detta vara svårt att se för för en proffsfotbollsentusiast, även om läktarvåldet skulle visa sig vara oundvikligt eller om ohälsosam konkurrens sprider sig till amatör- och barnfotbollen. På samma sätt kräver det en viss ansträngning att uppfatta fenomenet ”proffsfotboll” som ett uttryck för – eller kanske till och med en nödvändigt konsekvens av – en civilisation som stödjer individers strävan efter att maximera sitt monetära utbyte, fostrar medborgarna i att göra till synes meningslösa uppgifter under 40-minutersblock (skolan), ett samhälle som i samma andetag påstår sig propagera för samarbete samtidigt som det rikligen belönar och uppmärksammar enskilda individers prestationer. Men Zlatan kan faktiskt inte spela sämre än han gör.

Vårt språk fungerar sämre för att beskriva hur dessa nivåer eller fenomen förhåller sig till varandra. Det finns få ord som beskriver relationen mellan den inre kemiska balansen hos en individ och individen som helhet. Vi har ord för när balansen är i olag. Gäller det en människa kallar vi det för ”att vara sjuk”. Sjukvården inriktar sig på att hitta ”felet”, den del som behöver justeras. Det blir enkelt när det gäller benbrott, men mindre uppenbart när det gäller magsår. Patienten kanske ordineras Losec, men tänk om magsåret i sin tur är ett symptom? Kanske är magsåret ett symptom på stress. Då kunde man ordinera kognitiv terapi i någon form, så att patienten kan hantera sina negativa tankar bättre. Men de negativa tankarna kan i sin tur vara ett symptom. Vår magsårspatient kanske har fått arbetsuppgifter som är omöjliga att utföra med den givna tidsramen. Då kanske vi sänder in en organisationskonsult för att studera hur företaget eller organisationen fungerar och ordinerar omorganisation eller insatser på ledningsnivå. Men även den orimliga arbetsbördan kan ses som ett symptom. Kanske är det ett uttryck för hur ett ensidigt mål att generera vinst till aktieägarna driver företaget att effektivisera för att klara konkurrensen på marknaden. Men om även detta är ett symptom? Då landar vi i att det marknadsekonomiska spelet behöver åtgärdas.

Vid en första anblick är det ofta svårt att se på vilken systemnivå ett problem har sin rot. Ibland kräver det att man tänker efter noga. Det är ansträngande och vi människor tycks över lag hemfalla åt lättjan att hellre välja en enkel lösning, än en som fungerar. Vi använder helt enkelt de lösningar som ligger närmast till hands och formulerar problemet i linje med redan kända löningar. Det är uppenbart när det gäller magsår och Losec. För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spik.

Det var för att kunna tala om detta fenomen, om hur varje sub-helhet står i relation till en större helhet som Koestler myntade begreppet ’holon’. Ordet är sammansatt av två grekiska ord, ’hol’ som betyder helhet och ’on’ som betyder del. En holon är helt enkelt en hel-del. ’Terapi’ i sin tur betyder ”att bota”. Holonterapi syftar alltså bokstavligen till ”att bota en hel del”.

Nedan en föreläsning av Robert Sapolsky som på olika sätt berör det holonterapi handlar om.